Om liv ska få en värdighet så måste det till flera psykologer i detta län. Om “kemisk” medicinering står främst i eran lista behövs ni inte. Men om ni vill hjälpa så ska ni komma hit. Inte bara för att ni vill hjälpa oss, men också för att ni som kunniga har en skyldighet att utföra erat uppdrag ni har åtagit er.
“Kemiska” mediciner i all ära. Men den primära “medicinen” är att få prata av sig. Få hjälp att strukturera vardagen. Få hjälpmedel och tips som kan underlätta och som i slutändan leder till ett drägligt liv. Kanske med mindre kemiska mediciner och förhoppningsvis utan.
Det måste ta slut med självmord/självmordförsök i Hultsfred. Unga människor som kanske skulle ha en bra framtid om dom kunde fångas upp i tid. Det är människor jag pratar om. Människor som vill ha ett liv och en framtid, men som tyvärr inte kommer dit. Dagens samhälle och stress påverkar alla i den grad att det är skrämmande att leva och det kan jag förstå. I.o.m detta så måste jo psykvården följa efter och hjälpa. För vi patienter orkar inte hjälpa varandra hur länge som helst. Vi är inga psykologer. Vi är människor som mår dårligt, men som samtidigt måste hjälpa varandra . Varför måste vi det?!
Svaret är enkelt och begripligt. Det finns för få psykologer i detta län. Händer det inget så bävar jag för att gå förbi Preem-macken i fortsättningen. “Jag vill inte se när den nästa hänger sig i flaggstången”
