ADHD/ADD Fakta tankar Headline Animator

tisdag 30 november 2010

Fick svaret på dna analysen

I dag var jag i kontakt med polisen i ett ärende som hände för 2 veckor sedan. Vad som hände då vill jag inte gå in på. Men i samband med detta fick jag veta svaret på dna analysen som blev gjort på den fimp som blev inslängd i min brevlåda som rubricerades som försök till mordbrand. Sedan april har jag väntat på detta och jag hade rätt hela tiden. Dom som vet vad som hände kan säkert räkna ut vem det var utan att jag ska utveckla detta i.o.m personen i fråga är så sjuk att jag inte vill hänga ut den.

För min del hjälper det inget. Det är för sent för det. Jag har levt med paranoia länge nog nu. Att polisen hade semester under utredningen är för mig helt sjukt. Att jag skulle få vänta från april i år till nu för å få svaret går över mitt förstånd. Samtidigt fick jag leka polis. Jag har letat efter vittnen som har sett något o.s.v. jag har helt enkelt fåt gjort deras arbete också. Alla förhör har varit genom telefonkontakt.

Tyvärr var det jag som fick sitta inne som i ett fängelse. Jag fick straffet helt enkelt. Sitta inne fick jag besked om från polisen så jag inte skulle bli provocerad och gå till angrep mot personen i fråga eller personerna som det hette då. För det var flera som var inblandat. Jag har ständig varit rädd för å gå å handla eller uträtta andra nödvändiga ärenden. Se till att det inte sto någon runt hörnet å ha ryggen fri har varit påfrestande. Mycket pengar har det gått åt. Jag har fått flyttat till en annan lägenhet. Dragit till Norge för att komma undan å vila upp mig har också kostat en hel del pengar.

  • Men pengarna är inget inget i mot vad min psykiska hälsa har kostat mig. Samtidigt i denna väva har jag kämpat för att få en psykolog att snacka med. Varit ut och in på psyket och ständigt påmind läkare och vårdpersonal att dom skulle hjälpa mig i detta ärande utan resultat. Visserligen har dom gjort det dom kunde göra. Men det har heller inte hjälp mig. Det finns jo alltid en gräns där jag ger upp. Å det gör jag tyvärr nu. Att kämpa för sina rättighet så länge jag har gjort det tror jag knappast någon andra har klarat av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar