Jag fick ett samtal från polisen tidigt i går morse gällande utredningen av mordbrandsförsöket som jag blev utsatt för på Fridhemsgatan som inträffade april 2010. Jag fick frågan om jag hade dörrmattan som blev antänd kvar. Åklagaren ville tydligen ha den som bevis – något jag kan förstå. Men vad jag inte kan fatta är hur man kan eller rättare sagt klarar av att vara så trög å tro att jag hade den kvar nästan ett år efter händelsen. Jag vill jo absolut säga att jag tycker om å samla på grejer, men en dörrmatta som hade blivit bränd och alla gamla jobbiga minnen som följde med den – där går gränsen.
Jag berättade att polisen kom upp till mig vid brottstillfället å hämtade fimpen som var inslängd ,för DNA –analys. Dom såg mattan, men klantskallarna glömde å fota den.
Jag vet inte vad jag ska säga. Tror mitt ordförråd har tagit slut eller så är det bara för att jag är stum av – ja av hur det är det är möjligt att polisen missade å ta kort på mattan.
Dom skulle ta kort på dörren nu! Jag berättade att jag inte bodde kvar på Fridhemsgatan så jag hoppas verkligen att dom är smarta nog att ringa på dörren till den som bor där nu innan dom börjar ta foton. Vad tror ni?!
