Att vårdas när man själv har jobbat i vården

I bland har jag märkt-eller rättare sagt ofta, så blir man mottagen på ett annat sett når man själv jobbar eller har jobbat inom vården när man uppsöker vårdcentralen eller ett sjukhus och ska prata med en läkare,(å då är det speciellt läkare jag syftar på). Jag kan komma till vårdcentralen med mitt problem å bli bemött av en läkare som tror han har löst mina problem bara sådär på några minuter igenom att titta lite i min journal, prata med mig och undersöka mig. Å ja! Lite blodprov också-det måste jo förankras i papperna så klart, det får vi inte glömma. Att allt finns där är viktigare än att bli vårdat eller rättare sagt att ta den tid med patienten som är så viktig. Kan uppleva att det är som  löpande-band mottagningar! In ut in ut in å så ut å så är det klart-“nästa tack! “

Å så råkar jag ifrågasätta vissa saker som borde göras på ett annat sett eller föreslår andra metoder. Å jävlar vilka blick jag har fått på mig. Om blick kunde döda är ett vanligt utryck-men här vill jag säga; kom inte å tro att du är någon-blicken.

Då säger jag som jag alltid brukar; “Jag har själv jobbat inom vården så jag vet vad jag pratar om”. “ Jaha-å vart då?!” (standardfrågan) “På Huddinge sjukhus!”

Vops! Vad hände! Det var som å släppa en bomb med splittergrantarer . Reaktionen blir omedelbar å vården blir en annan. Ett helt annat bemötande, som också är och förblir varaktig hos denna läkaren i fråga. Vänliga och osäkra drag i ansikte är den vanligaste reaktionen.  Efter besöket brukar det vara inskriven i min journal att jag har jobbat inom vården-som en sjukdom.

Tråkigt tycker jag att det ska daltas med läkarna och respektera dom och inte våga ifrågasätta vården. Det är vi som betalar för den å då tycker jag att vi ska få nåt tillbaks.

Det är inte –50 talet fortfarande! Det är 2010!!!